Så har det då hänt; världspremiär på Vilks muhammedmusikal Dogs med Humanisterna som arrangör.

ABF-huset på Sveavägen var belägrat av ett starkt polisuppbåd som nogsamt granskade det dryga hundratalet betalade, vilka vikt lördagseftermiddagen för en smått bisarr föreställning.

Inledningsvis babblade Vilks om sina konstnärliga grundvalar och koreografin bakom den anti-muslimska musikalen, som bestod av dryga tiotalet hysteriska kortfilmer. DvD:er som musklickades fram av artisten själv. Allt med väl vald musik till ständigt skiftande bildkavalkader åtföljd av engelska textsnuttar. Snurrigt, surrealistiskt men genomtänkt, åtminstone för de som känner till den fotbollsdyrkande mannen från fristaten Ladonien (med grön flagga).

Ackomanjerad av Verdi och Fellinis musik och Hitchcock scenerier försökte Vilks rättfärdiga sina rondellhundar och Muhammedkarikatyrer utan någon självransakan. Obsena bilder av nakna kroppar i lervälling, bildsvep i ökenmiljö där beslöjade män rider i solnedgången, mudjahedins under prad och strid samt fotomontage med Guillou, Schori och Marklund illustrerandes samhällets slappa försvar av yttrandefriheten.   

Mellan varje filmstick briljerar Vilks med förment högintelektuella resonemang om effekter som få hunnit fånga upp på duken. Här främst tolkningen av askonsdagens hyllning till den fria barndomen. Därtill lustigheter om det svenska konstsamfundets begränsningar. Först begriper jag ingenting sen förstår jag att temat för dagen är bristen på feminism inom Islam kombinerat med den religösa åskådningens krigiska våldsbenägenhet.

Det blir tydligt när Vilks släpper på del 2; "Life of Prophet M", där satans verser och avancerade suratolkningar får ett bejublat crescendo med scientlogen Tom Cruise som Allah och idel lättklädda damer som Allat, muslimernas första gud som var en kvinna. Här kommer alltså nyheten, dvs Vilks är inte alls nöjd med Islams skeva kvinnosyn. Naturligtvis kombinerat med blankkammade hundar i blänkande stålkoppel varavat med bannor över de otrognas hädelser av Muhammed.

Säga vad man vill, men emellanåt har Vilks spektakel visst underhållningsvärde, om man nu bortser från det grumliga budskapet. Vilks hårda skott mot målet har ofta samma precision som när han ger ett parti Grounds på Brunnby IP eller spikar drivved på Nimisborgen vid Kullabergets fot.

Själv hinner jag lämna lokalen innan de våldsamma motreaktionerna kom med följd att folk skadades, avisades av polis och Vilks fick eskorteras under tumultartade former från scenen genom en bakdörr. Det låg i luften hela tiden och spänningarna steg successivt under den starkt provokativa föreställningen. Fatwan lär inte lyftas ännu om jag läser dialogen mellan Vilks och Ahmadinejad rätt.

Nu återstår att titta på notan, först för Stockholmspolisen och sen för den centralförvaltning som ska hantera relationerna till den muslimska världen. Och så de kommersiella förlusterna för svensk exportindustri. Hot och skadegörelse mot oskyldiga subjekt i Sverige och utomlands.

----------

Nåja, min kulturlördag avslutas med en lugn och vacker fransk pratfilm; Sommarminnen. En mysig berättelse om hur arvingarna till Paul Berthier skiftar den märkvärdiga kvarlåtenskapen mellan sig och Musée d'Orsay i sämja och sorg.

Kvällen avslutas med smakrik italiensk Chardonnay och Bouillabaisse på trivsamma bistro Aubergine.