Polski

Att sitta på Hard Rock Café med ogenerad utblick mot det väldigt resliga - numera kitschit upplysta - polska Kulturpalatset är en nästan overklig kontrast. Med ett stop äkta Zwiec i handen passar jag på att fira 45-årsdagens sista timma. Chica kosmopoliter i polsk förpackning kilar förbi i baren, där annars en och annan Scorupcokopia också förgyller i nattmörkret.

Det polska riksölet är starkt , sött, bronsigt och robust. Och vore det inte för den konstant jonglerande bartendern hade det nog känts lite omodernt. Dock bättre än utmanaren Brok, som numera finns på Bolaget.

Warszawa har sedan mitt senaste nedslag för tio år sedan satsat hård på just kontraster; Manhattanliknande skyskrapor i glas skjuter upp bland de gamla och ännu luggslitna betongbyggnaderna.

Uppdraget var annars vängruppsmöte med renlärda unionister. Mötet gästades av ivriga representater ansökarländerna. Vältaliga kroatiskor och en turkiska i bästa förpackning säljer ett nästan förföriskt budskap om färdighet. Och även denna gång talades det ivrigt om vad Sarko har för julklapp på lut för askultanterna. Repstege eller lian? Eller en nåldyna?

I döden dina män

luckan lyssnade vi unga beväringsmän andäktigt på den lite mer än vanligt  bildade väbeln från Kisa, furiren Ekdal.

Nu kämpar jag med den avgående DN-ledaren Niklas Ekdals första roman och får mig ännu en dos allmänbildning.

Snart igenom den tjocka boken konstaterar jag att den invecklade storyn har påtagliga svårigheter att träffa tavlan. Jag spanar efter den röda tråden och hur jag än spejar skymmer träden skogen. Gläder mig dock att Niklas tycks ha goda kunskaper om diplomatins täta väv och Arvfurstens intriger. Därtill en fanasti som förefaller gränslös.

Men varför påminner Ekdals bok så mycket om polisprofessorns blodiga thrillergenre? Och varför vill han tynga berättelsen med så mycket fakta och ingen kapitelindelning? Kanske på väg mot Guillous debattstil?

Nåja, vi väntar nu på att fd furiren laddar om och kommer ut med något som mer liknar de lysande söndagsledarna.

Knivskarpt

Smaklökarna friskades inledningsvis upp med Mercier Brut. En anrik champagne med Epernays längsta källargångar och egen tågstation. Numera ägt av Moet Chandon kedjan med följd att den generiska produkten blir lite för strömlinjeformad och inte så alldeles spännande.

Sen Laroches Chablis Premier Cru, 2006 Chantrerie. Ett sofistikerat sätt att hantera den ymniga chardonnay druvan. En stram och sällsynt skarp väldigt klassisk smak där den skifferrika - kimmeridge - jordmånen gjort balanserat avtryck. Doften är harmoniskt sublim och rysligt frisk. Få vita viner håller från entrén till deserten över osten.


Tyskt

Erst, ein Oktober Festbier von Weltenburger Klosterbier und zweitens eine flasche Fred Knebel 2006 Riesling Kabinett Trocken von Winninger Röttgen. Süsses bier und ganz trockenes wein macht sehr gut, immer. Noch ein brätzlen, bitte!

5657

Vinhandel i Europa är sanneligen en fröjd för den invigde.

Calle i Bryssel är en koryfeé som vet vad som smakar.

Okunnige Calle i Stockholm får dock svar på sin fråga.

Och jag säger nr. 5657 och får ett sagolikt prisvärt vittvin.