dekanterat

Lönehelg och kanske inte så mycket tid för vininköp? Om du vill göra det enkelt och inte riskera några obehagliga överraskningar väljer du vinets urmoder, en Cotes du Rhone från Emile Guigal (nr. 2011, 96.00 sek). Här finner du traditionell rökighet blandat med mörka bär och mycken charkuteridoft. M.a.o. "mycket valuta för pengarna!"

Råkar du ha en slant över och vill göra någon extra av den första marshelgen erbjuder Guigal en stabil stege att kliva upp på: den lite extra peppriga Crozes-Hermitage (nr 2802, 145.00 sek) eller den magnifikt förföriska Chateauneuf-du-Pape 2001 (nr. 2868, 286.00 sek). 

För den som verkligen vill förhäva sig finns det ännu fler pärlor i Guigals beställningsutbud. En av mina absolut största vinupplevelser var just deras Cote Rotie - La Mouline 2002 (nr. 99659, 1350.00 sek): Himmelriket för en Rhonefantast! Det sublima och efterhand påtagliga inslaget av viol från den gröna Vinoierdruvan var bedövande för att inte säga gudomligt.

Däremot skulle jag inte vilja föreslå den vita Cotes du Rhone (nr. 82884, 106.00 sek) om det inte är så att du brinner för en ganska kompakt gyllengul lite väl bystig vitvinare till kycklingfrikasén. 

  

I Venetien i trakterna av det rosarosiga Verona framställs unikt vin på traditionelltvis. På torkvindarna ligger små högkoncentrativa russinliknande druvor och drar sig i väntan på buteljering. Den sk. Passitometoden har länge givit oss ett tätt och fullmatat vin.

"Bitterljuvt" skriver Kronstam i DN om krutpaketet Allegrini Amarone Classico (nr. 97039, 395.00 sek). Jag säger "onödigt dyrt för den som vill ha nått extrafermenterat" och föreslår tvärsäkert vinkunnig dam på Systembolget att i stället ta en Amarone della Valpolicella från Luigi Righetti (nr. 85048, 154.00 sek) alt en Campolieti Ripasso (nr. 6792, 79.00 sek).



I Köpenhamn för nått år sedan kom jag och svågern över ett antal flaskor för bara 75.00 danska stycket. Och även där infinner sig en kraftig smak av choklad, plommon, lakrits och mint. En pepprig baston som går mot mogna körsbärskärnor ger dig en skön sträv fyllighet som inte alls blir så där alkoholig som en del andra på torkmattor utjästa Corvinadruvor kan ge upphov till. 

Annars kan man alltid välja den lite mildare och mindre alkoholstarka Ripasson som jäst på skalresterna från det sötare Reciotovinet. Dock, alltjämt bittert (amare) och med en högre andel av hjälpdruvorna, Molinara och Rondinella. Inställsamt och lite små sött, ungefär som relationen mellan tuffa Barolo och smarta Barbaresco i en annan del av norra Italien (Piemonte).



Doppar du sen den minst tvåårslagrade parmesanosten i en kopp nedkokt balsamvinäger får du en stadig och kletig eftersmak som inte ger sig av i första taget. Va Bene!

            

En gång för många år sedan besökte jag detta halvstatliga vinkooperativ som ligger i den södra delen av det sk. Banatet vid den serbiska staden Vrsac, strax nordöst om Belgrad vid den rumänska gränsen. Både produktion och sortiment var då mediokert. Det mesta smakade räv och luktade sur trasa. När jag häromdagen tog upp detta lite diskret med min serbiska kollega påstod han bestämt att saker och ting ändrats till det bättre.

Sagt och gjort, snart stod två flaskor på mitt bord för analys. Om man börjar med layouten har ju en del faktiskt hänt, borta är den plottriga snirkliga etiketten och glaset i den bordeauxinspirerade flaskan är tyngre och mindre repigt. M.a.o. en rejäl ansiktslyftning med följd att Muscat Otonel och Pinot Bianco tagit pris i Novi Sads vinfestival 2005. Proffsigt! Vrsacki Vinogradi AD är uppe på "vinvägen" igen...



Handplockade druvor och högteknologisk jäsning har faktiskt satt sina spår. Vinet har volym och är ungt, lätt, fruktigt och kanske lite sött men ändå behagligt och för min del nostalgiskt. Muscaten känns bäst till oliverna och fetaostkuberna före måltiden medan pinoten nog tar sig igenom hela kycklingsalladen eller fiskpinnen. Naturligtvis hade det varit rättvisast att prova detta i autentisk miljö till färskost (Kajmak) och tomatsallad med riven fårost (Sopska salat).



I Titos Jugoslavien var Vojvodinaregionen autonom och de ungerska, rumänska, slovakiska och kroatiska minoriterna kunde styra någorlunda fritt i samförstånd. När Milosevic 1989 drog in friheten började det knaka i fogarna här och var, dock inte lika mycket som i andra delar av dettta sönderfallna rike. I dag lever bl.a. därför norra Serbien förhållandevis gott och industrin har återtagit sin kraft så pass att nu flera svenska företag gjort avsevärda investeringar, dock inte i vinproduktionen.



Men på Novi Sads gator och reparerade Donaubroar åker man nu Volvobuss. Vrlo Dobro!

När jag en tidig höstmorgon för något år sedan kom till den lilla byn Bergheim i Alsace ligger morgondimman fortfarande kvar och skapar en slags mystik. Medan solstrålarna sakta letar sig fram kör vi sakta in genom porten i stadsmuren på jakt efter byns berömdheter Marcel Deiss och Gustave Lorentz.


Tillslut hittar vi Deiss stängda med Lorentz öppna dörr. Efter lite glassnurr köper vi Pinot Gris och Pinot Noir. Den senare enligt mitt tycke en alltför okänd attraktion. Att dricka kallt, småsträvt rött vin till den panerstekta fisken är faktiskt inte så dumt. Och vill man inte kosta på sig en Bourgogne så går det jätte bra med en lite lättare syrligt jordgubbs- och hallonsmakande Alsace. Friskt och trendigt!

Hos Lorentz är det f.n. Georges som driver gården och gör det med en vissa elegans. Stämningen i i cave de degustation är sval, modernt sparsmakad och ganska businesslike. Man odlar i byns båda sk. Grand crulägen (Altenberg, Kanzlerberg) och framställer högkvalitativa viner på samtliga i Alsace godkända druvor (Riesling, Muscat, Pinot Gris och Gewürztraminer).



Georges trognakundfilosofi är att prioritera försäljning direkt till restauranger och hotell, privatpersoner och endast i mindre utsträckning till butiker. Vilken tur att Systembolaget lyckades charma familjen Lorentz och att man i februarinyheterna nu också lägger fram Tokay Pinot Gris, förvisso från Lorentz prestigesegment (nr. 97455, 219.00 sek) men åndå...



Vill man inte pröjsa så mycket får man nästan samma feta viskusitet varavat med en öm mandel och honungsbouquet det sk. reservesegmentet. Den finns ännu inte på Bolaget men snart kanske den tillförs redan väletablerade syskonen; Riesling (nr. 22257, 84.00 sek) och Gewürztraminer (nr. 5244, 86.00 sek)?

Barone Francesco Ricasoli med vinifikatören Carlo Ferrini fick i höstas motta Allt om Vins pris som bästa vinhus och årets röda vin med den volymiösa och chokladstinna, 2004 Brolio Chianti Classico (nr. 2705, 96.00 sek). Och han prisas också för sin smarriga Rocca Guiccardia men ska väl även få en erloge för att ha lyckats med rekonstruktionen efter återköpet av familjeegendomen från kanadensiska Segrams.

Ricasolis filosofi är enkel; "kvalitet" och "tradition". I hans fall handlar det om att bevara den klassiska toskanska chiantitraditionen baserad på Sangiovesedruvan och utveckla den till "Super Chianti Classico". Inte oväntat är han skeptisk till "Super Tuscans"  som förvanskar traditionen med att "biffa upp" Cabernet Sauvignon.



Nåja, Francesco är inte enbart konservativ när han gör vitt vin. Alltför få känner till Ricasolis vita Chardonnay, 2004 Torricella (nr. 7179, 125.00 sek). En omfångsrik, välekad och ogenerad arom påminner dig om en engelsk kola från twistpåsens botten. Fruktigheten är balanserad och värmen från de tropiska frukterna gerdig mersmak. Välkyld och upphälld i rymliga glas känner man direkt varför Ricosoli och även Ferrini på kort tid blivit en kändis både utanför Italien och Sverige. Viva Italia!

Ett nedslag på denna anrika inrättning i tiden hittar jag först ett kinesiskt rödvin bland februarinyheterna. Kul! Man lovar att Dragon Seal smakar fat, mörka bär, rosor och jord. Känns tyvärr inte så angeläget.



Går vidare och hittar mitt svenska favoritöl; Wynjas Runöl (nr. 11359, 16.40 sek) från det fagra Östergötland. Jag minns fortfarande den varma sommarkvällen på Göta Hotel i Borensberg med en sval Runöl i näven. Gudagott! Som östgöte är man stolt när bryggden imponerar med sin harmoniskt bondska beska varvat med en frisk brödsmak. Nybakt gu ske löv! En balanserad lite kandysockrig smak ger en bränd doft som rinner ned lätt som f..n!

Ja, en tur bakom glasväggen på Regeringsgatebutiken återstår nu, där ser jag en lång rad prestige flaskor som plockas fram med vit handske när allsköns folk frågar om man bäst sätter sprätt på en femhundralapp. Jag ser efter ett tag att Nya Världen, Spanien och Italien alltfort har ett övertag gentemot Frankrike. Varför är det så tillknäppt och dyrt med Bordeaux och varför så sparsamt med CNP och Bourgogne?

I det sköna Umbrien strax norr om den eviga staden klättrar både städer och vinrankor upp på de toppiga kullarna. Den brunaktiga sandjorden ger landskapet en viss sensualitet och det gäller också i högsta grad signiore Cotarellas fantastiska merlotviner.

Likt bockarna Bruse stiger Falescos syskonskara en efter en upp på bron och, nu är det mellanbrodern Pesano 2003 (16.90 Euro på Maxi Vins) som utsatts för det elaka trollets grymma uppmärksamhet.



Denna mörkt rödbruna kompakta merlot är verkligen en karneval av smaker; likt ett välstädad stall bjuder den på strikta tanniner som blandas harmoniskt med svarta oliver, varm vit choklad och salta mineraler. Doften av mörkrostade kaffebönor i bästa espressostil parat med en nyekad vaniljsmak skapar en arom som envist vägrar släppa sitt grepp om smaklökarna.



Förstår att även denna broder, liksom Vitiano, fallit vingurun Robert Parker på läppen (89 p) så nu återstår bara för storebror Montiano att klampa upp på bron. Man inser att Petrus ligger begraven i Vatikanen och inte i St Emilion...

Anitra, släpp in alla bockarna i din katalog! Nu åker jag till Stockholm och kollar vad som bjuds i det italienska facket!

Ett vin för varje tillfälle utropar reklamen för Penfolds rika kollektion (Bins). Till "Nya Huset" väljer man således Bin 389 (nr,. 26314, 281.00 sek) och eftersom det stämmer för min del blir det just denna fenomenala fifty-fifty blandning av myntadoftande Shiraz och svartvinbärssmakande Cabernet Sauvignon som får avrunda denna veckas smuttande och knappande.



M.a.o. ett säkert kort för att inte Penfolds bästa, även om man räknar in allt i från legendariska Grange via nobelt kungliga RWT, artiga Bin 407 till den mysiga Kalimnan. Detta eleganta men också bedövande tydliga vin ger dig allt du önskar; mörk choklad och en subtil doft av fatens franska ek. De lena vaniljtonerna smeker gommen när de i sakta mak letar sig ner mot tungroten.

De av garvsyran förädlade tanninerna ger dig en sandpapprig strävhet som du sent ska glömma. Den smått hypnotiserande smakupplevelsen är också sensationellt lång och vansinnigt perfekt!



Jag öppnade min sista 1999 som ännu kunde ha legat nått år till. Min sexpack var alltså slut och man ångrar bittert sin nyfikenhet... Nu får man bara hoppas att Herr Ingves reviderade lågräntepolitk står lika bra som Penfolds kvalitetsstämpel. Annars blir det kanske bara en Thomas Hyland eller en Rawsonbox.

Denna vecka när vi firar St. Valentine's Day tycker jag att det får kosta lite extra. Och varför inte försöka hitta något riktigt smaskigt med ursprung från en av de vallfartsorter där martyren och kärleksängeln Valentinus hyllas. Som den förvisso grumliga legenden förtäljer finns det reliker i den lilla byn Roquemaure i södra Rhonedalen.



Vad är då bättre än en Chateauneuf-du-Pape! För några år sedan cyklade jag runt i byarna söder om Orange och testade flera olika blandningar av det oändliga antalet godkända druvorna för framställningen av en CNP.



Detta påvliga vin bjuder på många olika smakriktningar, priser och producenter för att inte säga amoröst inspirerande bieffekter... För att följa de filantropiska 1600-talsmunkarnas, lazaristerna, ideal och för att kunna köpa någon flaska extra lyfter jag fram prisvärda 2004 Domaine du Vieux Lazaret (nr. 2211, 174.00 sek).

En riktig liten krutdurk men ändå inte en tyngre mer traditionell pjäs som fordrar flera års källarkyla och omvårdnad. Lazaret som bjuder på örtiga, peppriga fattoner kombinerat med en lång mjuk och kramgo eftersmak ger dig valuta för pengarna och en omedelbar upplevelse. De handplockade druvorna bidrar till en bärig bukett full av sensuella dofter, som faktiskt står sig genom hela avsmakningsmenyn eller åtminstone till den rosa champagnen smäller av ett startskott för kvällens eller nattens äventyr... 



Varför håller Systembolaget ett så tunt sortiment av denna heliga druvblandning? I Bryssel hittar man förstås Lazaret på Rob men också flera andra, tex 2001 Domaine du Vieux Telegraph (44.00 Euro) på Maxi Vins i Stockel.

P.S. St Valentine ligger begravd på min gamla hemadress Via Flaminia utanför Rom. Detta faktum gör att nästa veckas butelj blir italiensk.

Sk. kallklimatsdruvor finner man eljest i Tyskland men också i Kanada där också sk. isvin framställs på frostangripna Rieslingdruvor. En sällsynt raritet säger vissa, en sockermättad alltför stum dryck säger andra som smakat.

Jag hoppas naturligtvis på att få provsmaka en vacker dag. I avvaktan på detta får jag hålla till godo med en intrig om hur dyrt det ska bli för EU att sälja vin och öl till kanadierna. 

Det handlar om otillbörliga subventioner från regeringen i Ottawa som genom skattelättnader för inhemska producenter försvårar för europeiska exportörer, dvs spanjorer och fransoser. Frusna och i vissa fall sänkta skatter och avgifter drabbar europerna både i fråga om vin och öl. Det senare en tysk, belgisk och holländsk men också dansk angelägenhet. Retaliering kan inte uteslutas!

Världshandelsorganisationen, WTO har ombetts slita tvisen så det kan ta tid innan den allt tyngre bottensatsen flyter upp till ytan...

På jugoslaviska heter vargen Vuk och chefsdiplomaten Draskovic! En man som går rakt på sak utan att tveka. En whiskeypinne blir gärna fler och ibland en hel brasa när Vuk eldar på mot de som inte delar hans ideal. Oförrätter lönar sig inte för stoltheten vinner alltid! Idag fick EU kanske för sista gången veta hur man undviker förolämpningar och brott mot internationell sedvänja. Polako, polako! 

                    

Att fira det färska friska vinet är en lika viktig som livlig tradtion i det traditionsbevarande Österrike.  I sluttningarna ovanför Wien hålls det året runt vinfester med sång och spel. Mat, dans och vedhuggning.

Turistiskt och kitschigt men ändå seriöst etnografiskt med lederhosen och uppsnörda behag, muss sein! 

Klackarna i taket och vin i muggar! På vägen ut från denna ystra festlighet får jag tag i ett par flaskor "vanligt" vin. En Chardonnay och en klassisk Veltliner. Nu har korken tagits ur och den syrliga och grapefrukt smakande minraldoftande drycken levde helt klart upp till sitt epitet att kittla och behaga Herrn Prof. Dr...

Mayer am Pharrplatz, Gründer Veltliner 2004, Ried Schenkenberg är just så där smygfet, pepprig och skarpsinnig i sin aromatiska och slöa dans över tungroten. Den stöter inte bort någon smakriktning och smeker varje maträtt med en finess som står i klass med både Bründlmayer och Salomon Undhof.  Klasse!

Jag har länge undrat, Bettan har svaret! "Diplomati är att låta någon annan få som man vill." Läs mer om vardagens oglamorösa diplomati i bettansblog.blogspot.com Hör att både Kissinger och Putin har sina varianter, en indirekt och en mer direkt! I går talade den ryske ledaren och världen lyssnade andäktigt till det tydliga budskapet om var gränserna går... Ska han få som han vill?

Sydafrikanska Leopard's Leap gör en alldeles speciellt ovanlig blandning: Pinotage, Sangiovese och Cabernet Sauvignon. Jag råkade ut för denna minst sagt spretiga kompott i går kväll på en krog i de färgstarka afrikanska Matongekvarteren i Bryssel.

Det var länge sen jag fått munnen så full av mörka bär, soltorkade frukter, vanilj och våt tobak, men samtidigt också letat så förtvivlat efter en sån där i detta fall självklar långsamt avklingande eftersmak. Upp som en sol ner som en pannkaka!

I kronstamsk tappning; en yppigt kurvig kropp men ändå så slapp och osexig...!  Som min hårt prövade sambo sade; i längden tröttsamt!



Jag försöker så här i efterhand begripa vad dessa druvor har gemensamt och varför man valt att blanda dem. Är det så att allt vid Kapklippan brant funkar eller har oldarna i Franschoek blivit kosmopoliter? Svaret kommer väl vad det lider men tills dess får jag nöja mig med producentens passande säljande slogan: "Leopard’s Leap will definitely move you!" True! 

Läste just denna imponerande mans kompendium "om konsten att statuera en stat". Mången tanke och förklaring men tyvärr inte riktigt pricken över I:t, ändå! Synd att han missade denna lilla detalj. Ack vad allt hade blivit mycket lättare om än alltför banbrytande och mytbildande... På måndag får vi kanske veta varför när president Ahtisaari kommer till Bryssel.

Medan kreatörerna inom EU- och FN byråkratin funderar på poetiska resolutionstexter väntar jag på Martiis memoirer. Dessa borde bli ett aktstycke i sig där smakprov från Namibia, Tallunden, Aceh och Kosovo kanske blandas med funderingar kring favoritvinet Chianti.
 
Minns en lunch på Jägarmässen i Helsingfors där Ahtisaari talade om försoning sanning och rättvisa i en rysk-finsk kontext ackomanjerat av Antinoris Chianti Classico Riserva 1999. Lika kärvt som budskapet inför vår fortsatta resa till Moskva var vinets mörka tanniner och dova kakaoton. 



Har just läst; Andrea Stuarts biografi över fransmännens kejsarinna - Joséphine. En detaljerad berättelse om den fula ankungen från Martinique som endast 50 år gammal slutade sina tuffa men också glamorösa dagar i det vackra slottet Malmasion utanför Paris. Alltså, något för den som vill fördjupa sig i vad en klassresa kan innebära i tider av skräck, revolution, krig, flärd och intriganta festligheter i de vackra salongerna. Gillar man också att läsa om epoken Napoleon och lära sig mer om kardinalen Richelieus svärdshugg är denna dokumentär ett måste.



Har ännu inte läst James Traubs bibliografi - "The Best Intentions" - över den just avgångne generalsekreteraren Kofi Annans värv i en miljö präglad av amerikanskt herravälde (23,95 Euro på Waterstones). Ser på omslaget att läsaren får vara med i både med- och motgång; fredspris och olja för mat m.m. Jag återkommer till detta och mina egna möten med den imponerande Annan.

...men inte korkat!



Allt verkar gå att sälja på Kiviksmarknad, även vin på tetra! Men det måste nog vara med dödande reklam...  När nu boxarna fått konkurrens är det väl snart daxs för sugrör? Den svenska äppelmustikonen Anders Åkesson har nyttjat jostetran med skruvkork för en HET och en FRISK australiensare (nr. B-82116, B-82120 - 59.00 sek).


Jag ser självfallet miljöaspekterna och fördelarna för svenskt entreprenörskap men har dock svårt att se hur detta sällsamma nöje - vinsörplandet alltså - kan kombineras med dylika stapelvaruformat. Det blir alltför "pappigt och rausigt"!

Ja tänka sig hur märkliga ordvändningar och på varann staplade adjektiv kan förekomma i vinrecentioner.

Alla minns vi Carl-Jans putslustiga bildspråk där "klapprande hästhovar" och "fuktiga lövhögar" fick illustrera smaker och dofter i en kackafoni av sällan skådat slag. Men, nu har jag hittat en riktig rökare som spänner bågen ytterligare nämligen, B-G Kronstams semantiska krumbukter i en smått erotisk ambition att beskriva det vin jag själv torrt torgfört nedan. 

Stellenzicht Pinotage: "Smaken är extremt generös och direkt förförisk med en mulligt geléfruktig, lång, välsnidad palett. Rent kroppsligt tangerar det de mulliga frestelserna ovan." Detta är konstnärligt för att inte säga pornografiskt och starkt manupulativt! Man frågar sig om pavan också kan dansa eller rent av strippa!?

Att knappa på med sensuella anspelningar varavat med emellanåt smygbisarra doftanimationer kan ju också avhålla den mest bevandrade vinvännen. Någonstans hörde jag att den Ständige sekreteraren tydligen rekommenderar klarhet och begreppslighet när det gäller nyttjandet av det svenska språket. 

Jag är böjd att hålla med, men ett och annat lustigt superlativ måste ju föras dit, trots att de flesta vinerna egentligen inte borde behöva omständliga och förskönande omskrivningar. Lex supersofia!

Denna vecka ställer vi in siktet mot den nya världen långt bort på andra sidan klotet. För när apartheid och bojkotterna släppte sitt grepp över Sydafrika blommade vinindustrin upp på allvar. Ökade exportmöjligheter och öppenhet för modern teknik satte fart på landets producenter som i flera fall har sina rötter i Boerrikets invandring, tex de franska besittningarna i söder.

Här odlas flera klassiska druvor med framgång och både vita och röda viner har rönt stor uppskattning internationellt. Och varför inte plocka fram något unikt, Pinotage!  Man försöker i Zimbabwe och i USA men ingen gör det med samma finess som kooperativen i Stellenbosch och Franchhoek.



En lyckad korsning av svårtämjda Pinot Noir och Rhonedalens anonyma stöddruva Cinsault. Konstigt nog brås den blå Pinotagen inte på sina förfäder utan presenterar istället en egen stil där förvisso Pinot Noirs elegans framskymtar men där kraften och volymen ger fruktigheten och ekchipsningen en lätt fatig vaniljton. Den påtagliga rökigheten kombinerad med en varm stalldoft serverar en bränd och spänstig arom.

Modernt och mycket allround för den som för engångsskull vill låta vinet komplettera maten och inte tvärtom. För egen del blir det alltid marinerad kycklingfilé med fikon- och avocadosallad på en couscousbädd. Därtill en nygräddad och lite nötig brödbit med kryddost, ofta en välsotad Morbier.



Själv hyllar jag Stellenzicht - Golden Triangle 2005 (nr. 22273, 106.00 sek) även om också Kanonkop 2004 (nr. 97312, 183.00 sek) är ett kanonbra köp! Den senare är lite tuffare och går att få i Bryssel på Mig's World of Wine, Ch de Charleroi. Jag avråder från alltför "prisvärda" alternativ där man kan ha fuskat med blandningen. KWV, Jacobsdal, Allesverloren och Neethlingshof gör också väldigt bra ifrån sig.

Det ledande amerikanska vinorganet, Wine Spectator's blottar helt ogenerat US TOP 100 och det blir oavgjort mellan den gamla och den nya världen (47-53). En italiensk Casanova vinner med sin svarta Brunello och fortsätter man dissikera den av Cadillac sponsrade listan ser man att jänkarna gillar Sangiovese från Sienatrakten även om franska viner dricks frekventare än andra européer.



Annars dominerar Kalifornien, Oregon och Washington State. Själv hittar jag några av mina favoriter: Frescobaldis utmärkta Brunello, Chapoutiers kryddiga St Joseph, Zind-Humbrects blommiga Gewürtz, Bründlmayers runda Grüner Veltliner och inte minst Jacob's Creeks mumsiga Shiraz Reserve.



Priserna ligger inom ett spann från 12-224$ och om man jämför med europeiska förhållanden är gamlavärlden viner starkt överprissatta i USA. Som eurokrat inser jag nu varför amerikanarna är angelägna om att slutförhandla ett vid sidan av Doha-rundan separat vinavtal med EU.    

Som vanligt hemma hos min vän finsmakaren bjuds det på en symfoni av smaker. Söndagslunchen inleds med en liten charktallrik och en kall litauisk öl, Svyturys, Ekstra Draught. En gyllengul bryggd som förefaller vara sparsamt pastoriserad och jäst i traditionell pilsnerstil. Den hälls upp ur en läckert designad flaska och smakar mjukt, lite sött och ger en avslappnande känska efter ett par timmar på fotbollsplanen.  


   
Till den av primörer och rostat kött präglade måltiden kommer så den hemlighetsfulla karaffen upp på bordet och så börjar gissningsleken. Efter viss möda går det att härleda den varma smaken till södra Medelhavet och snart säger jag Spanien. Det är rätt även om jag har svårt att artsbestämma den lätta mentoldoften med en sävlig dov moccaton. Smaken är faktiskt smått guddomlig och fyller munnen varsamt med vanilj, solmogna biggaråer, blåbär, peppar och nötter. De spröda men åndå tydliga tanninerna och den dammiga finalen ger oss alla en helig upplevelse.

Jag lär mig att Prioratvinet, i detta fall Scala Dei, Black Label 2001 - Crianca, framställs med 85% Garnacha blandat med små doser av Syrah och Cabernet Sauvignon. Detta trendvin är något lättare än Rioja och Ribero Del Douro men långt i från mesigt. Verkligen något för dig som sedan länge valt bort Spanien om det inte handlar om Vega Sicilia, förstås! 



Till kaffet blir det så en liten chokladruta: den belgiske kakaokungen Pierre Marcolinis Grand cru Éclat de Cacao rundar av denna delikatessfrossa och de hungriga björnarna är nu mättade till bristningsgränsen. 

Åter hos vinvännen Phillipe Smets i Stokkel får jag smutta på den egenartade Marsanne druvan från Rhone. Mumsmusigt men åndå syrligt och lite strävt. Som ni vet talar vi om den unika vita hjälpdruvan som pressas in i det röda prestigevinet St Joseph men också i det vita mindre attraherande vita Cote du Rhonevinerna. Phillipe som privat sitter på en imponerande samling slottsviner från den franska atlantkusten har för dagen plockat fram något så ovanligt en sydfransk marsanne som faktiskt smakar så bra så korken nog åker ur redan till söndagens lätt halstrade torskrygg.

Ja, mer vinbotaniker än Phillipe på MAXI VINS är svårt att hitta för den som vill testa gränserna för en struntsumma.

Vid gårdagens lunch i ministerrådsbyggnadens salonger utskänkte det tyska ordförandeskapet ett av sina officiella Rieslingviner: Domdechant Werner Hochheim 2005 från Hochheim am Main i Rheingau.

Ett småtorrt, fruktigt, syrligt men ändå lite dämpat vin med en mustvikt omkring 80 Oechlegrader. Den oljiga, syrliga och lätt gummiaktiga smaken passade bra till den italienskkryddade anrättningen av "kalteplatteschnitt". Just denna årgång har en särskilt tyngd enär den varma sommaren och hösten 2005 gav ideala förutsättningar för produktion av bärkraftiga och bastanta kallklimatsviner. Därav den mogna pikanta aromen och den varmt gulaktiga färgen. Hos vinbonden får du denna flaska för 8.00 Euro!

Dr. Franz Werner Michels anfader - dekanusen vid dompastoratet i Mainz - började handplocka och jäsa druvor redan i slutet på 1700-talet och över tiden har detta klassiska vingods tagit en rad priser, bl.a. i de tyska prestigefyllda preizmünzetävlingarna men också internationellt. Alltså ett vin som torde appellera även till den kräsnaste statschefen.

Närmare än så här kommer jag heller inte mina egna rötter i Frankfurt am Main. Viel vergnüg!