Kalkhaltigt
Labouré-Roi Chablis 1er Cru är fruktig och balanserad. Den doftar nötkola och äppelmos. Smaken är frisk, smörig och mineralhaltig som sig bör. Jordmånen består av sediment från sjöbotten med ostron och flinta som grund.
Chardonnay druvan utsätts här i norra Bourgogne av låga temperaturer och ger därför ett ljusgulare vin än vid guldsidan i Beaunetrakten.
Fondbergs import av Labouré-Roi har nog trots allt en orättvist dåligt rykte.
Chardonnay druvan utsätts här i norra Bourgogne av låga temperaturer och ger därför ett ljusgulare vin än vid guldsidan i Beaunetrakten.
Fondbergs import av Labouré-Roi har nog trots allt en orättvist dåligt rykte.
Enotria Tellus
Jag håller halvblind vinprovning för kollegorna. Det blev rött italienskt gangstervin i Konstakademins pampiga lokaler, med viss Bellini atmosfär.
Intro om romarnas ekfat, italiensk otvungenhet och matglädje samt om vikten att bygga smakbryggor. I detta fall Peccorion Romana och nedkokt balsamvinäger. Därtill prat om Sangiovese och Nebbiolo druvornas komplexa karaktär samt frågesvar om super-Tuscany från kunnig göteborgare liksom receptivitet från törstig juvenalare.
I glasen fanns:
* Vitiano från Falesco 2007: mjukt merlotbaserat vin med mjuka och insmickrande tanniner.
* Peppoli från Antinori 2007: ung, örtig chianti med choklad och tobaks profil. Inget fiasco!
* Barbaresco från Vogheri 2003: ett fynd med animalisk, rosig, tryfflig och komplex. Prisvärd!
Kvällen avslutas med italico buffet och talträngdhet - Signiore Dottore Franco reflekterar och Don Håkan belönar, betraktar och berömmer nästan alla.
Intro om romarnas ekfat, italiensk otvungenhet och matglädje samt om vikten att bygga smakbryggor. I detta fall Peccorion Romana och nedkokt balsamvinäger. Därtill prat om Sangiovese och Nebbiolo druvornas komplexa karaktär samt frågesvar om super-Tuscany från kunnig göteborgare liksom receptivitet från törstig juvenalare.
I glasen fanns:
* Vitiano från Falesco 2007: mjukt merlotbaserat vin med mjuka och insmickrande tanniner.
* Peppoli från Antinori 2007: ung, örtig chianti med choklad och tobaks profil. Inget fiasco!
* Barbaresco från Vogheri 2003: ett fynd med animalisk, rosig, tryfflig och komplex. Prisvärd!
Kvällen avslutas med italico buffet och talträngdhet - Signiore Dottore Franco reflekterar och Don Håkan belönar, betraktar och berömmer nästan alla.
Nästan...
...slutet. Nästan början på något nytt. Något ovisst.
En intensiv vecka i övergångstider rundas av med just det - ett intensivt men ändå avrundat vin; 2006 Aegerter Mercurey. En ung lovande bourgogne från guldkanten. Jag köper pavan på Bryssels stirriga flygplats för 16 Euro.
Duger gott till Havs pastramilax med yogurtpotatissallad. Den svaga körsbärsdoften kompletterar fiskens kryddighet utan att störa. Detta trots att vinet ännu har något år kvar till peaken.
En intensiv vecka i övergångstider rundas av med just det - ett intensivt men ändå avrundat vin; 2006 Aegerter Mercurey. En ung lovande bourgogne från guldkanten. Jag köper pavan på Bryssels stirriga flygplats för 16 Euro.
Duger gott till Havs pastramilax med yogurtpotatissallad. Den svaga körsbärsdoften kompletterar fiskens kryddighet utan att störa. Detta trots att vinet ännu har något år kvar till peaken.
Chic
I norra Bourgogne odlas det i säregen jordmån - kimmeridge. Smaken blir annorlunda och den vanligtvis omnipotenta chardonnaydruvans (kallad beaunois i Chablis) flabbighet försvinner till förmån för skarpare konturer om än mjuka mineraler och en elegant fräschör.
På jakt efter en nyårsraket till skälderviksfisken testade jag två lovande buteljer under två hundra spänn: 2008 Joseph Drouhins Vaudon och 2007 Vaugiraut Premier Cru, från Clotilde Davenne.
Vaudon hade traditionell äpplighet med var alltför späd och spetsig för att inte säga smal. Jag saknade tydliga mineraler och den smörighet som den mognare Vaugirauten erbjöd. Friskheten och den rena känslan fick jag dock ur båda alternativen. Förvisso mer i Clotildes öma kyssar än i Josephs kritighet. Möjligen gav den högre temraturen i första crun rättvisa åt annanas och limetonen samt någon slags brändhet i eftersmaken.
På jakt efter en nyårsraket till skälderviksfisken testade jag två lovande buteljer under två hundra spänn: 2008 Joseph Drouhins Vaudon och 2007 Vaugiraut Premier Cru, från Clotilde Davenne.
Vaudon hade traditionell äpplighet med var alltför späd och spetsig för att inte säga smal. Jag saknade tydliga mineraler och den smörighet som den mognare Vaugirauten erbjöd. Friskheten och den rena känslan fick jag dock ur båda alternativen. Förvisso mer i Clotildes öma kyssar än i Josephs kritighet. Möjligen gav den högre temraturen i första crun rättvisa åt annanas och limetonen samt någon slags brändhet i eftersmaken.