Vinfynd
Förmodar att fransosen är väldigt märkvärdig nästan magisk om man någonsin förmår sig korka upp. Bara känslan av att greppa denna legendariska butelj med sin Andy Warhol prydda etikett är som att hålla om...
Italienaren är säkert lika sensuell som Marilyn, aromatisk och fruktig som Lady Key. Så, skruva upp korken och du finner säkert ett tvättmedelsrent vin med typisk toscansk krydda.
Ur vinskåpet åker 2003 Chateaux Latour-Martillac, Grand Cru Classé de Graves. Både röd och vit till kvällens raclette med stekhäll. Jag tycker att det vita vinets elegans och aromatik var enastående medan det röda var lite tamt efter tag. Men det var även det stramt och fullt av ceder och tobak.
Med denna information gör jag ett upprop till allehanda provare. Låt mig veta om era noteringar! Skriv in nedan.
Polsk lager
Veckan avslutas med sista slurken polsk piwo. Amatörtest i stort stop. En jämn kamp mellan Lech, Warka, Tyskie, Zywiec och Brok. Polsk lager är inte spretig eller skrymmande, bara just så där mainstream. Vardagsdryck, inget till fest!
Provningens vaiabler sträcker sig från "drickbart" till "njutbart", med tilläggskriteriet "apptitretande". Jag kollar även det estetiska, dvs burken logotype. 
Allmänt ska sägas att alkoholhalten är hög. Den spänner från 5,0 till 5,7%. Skummet är generellt högt, tjockt och segt. Precis så klassiskt som det än gång var för länge sedan. Logotypen är också den traditionell, och liknar äldre Pripps och Wårby ettiketter; rund ring med tydlig trade mark. Undantaget Tyskie som försöker sig på nått mer kosmopolitiskt med div. medaljer och provningsutmärkelser.
Polskt öl är oerhört tjeckisk till sin art och sort. Fullmatat och bastant med tilltagen rondör. Övergäst. Man har långt kvar till tysk qualität.
Så till innehållet; murrigt och vörtigt med skarp humlighet. Ungefär som en överviktig brottare ambition att sänka sin antagonist i en första utmanande sving. 
Lech, är smäcker, läcker och typiskt tysk. Ljusbrunt guldgul med endast 5,2% gör den ett modernt intryck. Åbrostyle.
Warka, är komplett, stark och helt enkelt törstsläckare för riktiga karlar med generöst bukmått. Spendrupstyp.
Tyskie, är internationellt, anrikt (1629) och stolt med en generisk beska som påminner om Falcon.
Zywiec, är som storproducent ett gott öl som för mig påminner om balkanski pivo och Prippskvalitet.
Brok, är trist och lite vattnig. 5,0% Ändå fräsch även om man gäst bort all karaktär. Dålig dansk klass, Faxetyp.
Samtliga är drickbara medan somliga är njutbara och en kalasgod; Tyskie!
Bikupan
"Piano Bar" by Patricia Kaas från Lorraine skapar en ljuv kuliss. "Les Moulins de mon Coeur" tankeväcker medan korkskruven arbetar. Kaas smygande röst värmer och förför i en tomma tysta vinternatten.
2002 Trimbach Pinot Gris, Reservé Personnelle är smörigt och fyllt av parfymerade och sensuella dofter i modern flyktig Chanelstil.
Vinets tvålfeta arom och höga viskositet ger ändå ett nästan helt torr känsla. Obegripligt. Svag förnimmelse av aprikos, svamp, apelsin och honung präglar den godisaktiga smaken. Jag hittar också en liten lakritston under tungan, som nu tränats på Alsace i flera år utan att hitta en sådan här fullträff.
Detta är alltså ett kalasvin för den som vill åt det där lilla extra. Nakenheten i det slutna glaset - Orrefors Difference - generar inte ens när den första grumligheten viker i upphetsningens första förlamande tungrörelser.
230 sek är billigt för en äkta och anrik Trimbach. En total upplevelse för någon som inte räds lite återhållsam flabbighet just innan sista sippen.
Entropa
Tydligen var inte Europas länder redo för en satir över fördomar och stereotyper. Inga leende bara hård kritik mot det pressade ledarskapet i Prag, president och regering är oense om adoptionen av EUs nya fördrag. Konstigt!
Dagen fylld av möten: många, långa, alltför korta, personliga, värderande, subversiva och inte minst prövande.
Tjeckiska ambitioner och förmåga haltar ännu under den första månaden vid rodret. Vi får se, idag kom i alla fall inbjudan till seminarium i Stirin Castle i Böhmen. Säkert lite reflektion över flera goda stop pils, hoppas jag.
Tjeckisk tjecking
Jag njuter LHCs tjeckiska anfallsduo besegra norrbottningarna med en Staropramen i nyporna. Tungt och stiltypiskt tjeckiskt öl i grön snygg pava. Något brunare och mustigare med hög maltighet och humlebeska. Påminner om Ejes sega knäckiga julkola, vilket får duga som substitut pga "modiga" tomtemors opasslighet.
Staropramen - den gamla brunnen - är inte den allra bästa pilsen men ändå ett riktigt öl värt EU:s ledare.
Häromdagen njöt jag tjeckisk konst. Att fira inträdet som EU:s ordförande med ett sådant spektakel är frejdigt och fräckt. Lika impressionistiskt som tjeckisk kultur i allmänhet. Lika provocerande och innovativ som tjeckisk hockeys ivriga forechecking. Starkt och vågat för en nykomling med ambitioner. Nyttigt för prydliga Brysselmiljön.
Denna jätteinstallation lever; låter och rör sig med undantag för Sverige i form av ett platt paket med en JAS-vinge. Flera länder kunde ha önskat sig något mer smickrande stereotyper eller kanske som britterna, inget alls - utanförskap. Att sen förespegla samproduktion med andra konstnärer är ju i magstarkaste laget.
Nåja, innegården i den väldiga ministerrådsbyggnaden var överfullt hela dagarna. All världens journalister, diplomater och delegater betraktade och betackade medan den tjeckiska apparaten förklarade och försvarade. Tappert! Undrar så om den hänger där när jag kommer ned härnäst. Övrig PR för det tjeckiska halvåret var annars diskret modernt.
Och till slut, grattis till Linköpings tuffa grabbar som i alla fall lyckades brotta sig till en skön seger, trots Luleås tvålhala lirkande i sarghörnen. Hlavac och Hlinka klädde till slut av det retligt snabba björnarna från höga norr. Seger på borta plan är ljuvt...
Kalasgott
Vinets unika stil med röd bärighet och fruktiga piff framkallar typisk pinot harmoni. Medicin för skälen. Konstigt nog har inte detta eleganta vin hittat till bolagets hyllverk. Antagligen tycks det vara en för blek kusin till pinotens urmoder, Bourgogne eller för tamt subtil jämfört med en billigare cru Beaujolais. Vad vet jag. Själv uppskattar jag i alla fall den friska och ungdomliga smaken
Den anrika - sedan snart 400 år aktiva - producenten Trimbach rider på sin oantastliga kvalitet och integritet. Minns hur jag förtvilat en höstdag knackade på porten i Ribeauvillé, utan att ens hunden orkade skälla eller bita ifrån. Tomhänt fick jag lämna idyllen utan en låda långhalsade gröna tvålfagra buteljer.
Taittinger Grands Crus
Från Fondbergs har jag detta smakprov; ett stramt och vältoastat fruktigt vin som inte tappar sin spänstiga och trimmade lekamen innan flaskan är tom och helgtystnadens mystik fortsätter att härska. Taittingers förtjänst förefaller vara dess prestigefyllda och väl exploaterade trade mark med tentackler till Kalifornien (check it out!). Men där finns trots allt en geniun känsla, den man får ute hos odlarna.
Vill du njuta Taittinger i Stockholmsvimlet besöker du profilkrogarna Victoria, Undici eller min favorit Aubergine.
Leijontornet
Leijontornet Bar, Bistro och Matsal signalerar fulländning utan prål så snart du passerar Hotell Victorys portal. Elegans och måttfullhet präglar hela måltiden där redan brödverkets minimala utformning - kavring och surdegsknyten - skänker lyx och exklusivitet.
Löjrommen, rödingen och Domaine des Malandes 2005 Petit Chabis kommer in i lagoma sekvenser och upplägget är estetiskt komplett. De svenska ekologiska smakerna från maten blandas i Chablisens ovanligt chardoniella och mineralrika bocquet. Vinets fruktighet balanserar både saltet i rommen och den lätt rökta inbakade rödingen, som garnerats med insyltade morätter, nypillade räkor och sikrom.
I magnifika matsalen serveras tre eller femrättersmeny medan bistron erbjuder a la carte. Allt i det övre prissegmentet. Antalet rätter är få till antalet och det svenska kökets prägel är påtaglig. Skog, sjö och äng tycks vara utgångspunkten. Samt havet i någon mån. Räkgarnityret och rommen är marina inslag i den fastländska matsedeln. Endast avsaknaden av en pralin till den sega fina espresson kommer upp på minuskontot.
Leijontornets bistro- och barmiljö är kosmopolitisk, ungdomlig, musikalisk men inte alls skränig. Bara soft. Om man ska tro menyns insida även ett välbesökt tillhåll för finsmakare och representanter för stans gaysamfund. För denna stilla stund av lyx tackar vi vännerna i Sarajevo.
Panpizza
Det mustiga ölet med humlig och godisaktig doft minner om dagens lattemacka på Wayne's Coffee. Bitterbeskan i Sam's Beer gör susen och snart har LHC vunnit rättvist i Scaniarinken. Cool Company!
Fruktsamt
Av kollega med träffsäker tungspets fick jag förut veta att Bolagets nya Brouilly kopierar min Juliénas. Om än inte med den senares traditionsband till den romerska kejsaren Julius Cesar. Gemensamt dock Gamaydruvans säregna mumsighet; där gräs, lingon, salmiak och banan erbjuder en sval känsla.
Lata dagar
Till aftonen italiensk skaffning med luftorkad skinka och osttärningar på Sovrano, en torrare något mer smakrik parmasantyp som imponerade med sin nötaktiga och söta smak. Unik då den framställs både på buffel- och komjölk. Läckert ihop med balsamico crissinis doppade i tapenade.
Därtill ett lättare vin från pittoreska Toscana; 2005 Salvareggi (nr. 12356, 119 sek). En blandning av Sangiovese, Merlot och Cabernet Sauvignon med frisk fatighet och rosmarinkrydda. Jag saknar de franska tonerna och lyckas dessvärre inte tvätta bort chiantikänslan. Nåväl, en värdig utmanare till Falescos innovativa blandningar utanför det snäva kvalitetsvinssegmentet i Italien.
Till pastan den lokala bagarens pestogrillierade bröd baserat på surdeg och olivolja.
Nyårsraketer
Firandet i Kullabygden inleds redan kvällen med fotbollsspel och bastubad vid Skälderviken. Här blev det förstås mest malthaltiga drycker och saltstänk från Kattegatt.
Dagen efter nyårsgille i Jonstorps hemtrevliga vandrarhem, där den samlade kock- och munskänkskonsten flödade utan hämningar. Hade det inte varit för det frikostiga och välstrukturerade värdparets "ordnung muss sein" inställning hade detta pågått i trenne dagar.
Palmer blanc de blancs till löjromssnittarna. Utmärkt kombination av syra och salt.
André Clouets raka Pinot Noir champis till palsternacks- och kastanjsoppan med getosttoast, mindre lyckat. Skumpans något fadda smak och mindre spritsiga bornyr innebar en för häftig smaktrappa, tycker jag. Magnumflaskans charm och mängd kompenserade, dock.
Till laxen togs inga risker; Les Sétilles smöriga lite nötiga vita Bourgogne. Ett säkert kort som inte sviker.
Heller inga risker till köttet; Alain Graillots murrigt violdoftande och peppriga Crozes Hermitage. Ett fynd!
Till ostarna kom kvällens stora överraskning; Domaine Cauhapé. En märkvärdigt insmickrande torr Jurancon, där den svåra Gros Manseng druvan tämjts till skön elegans. Så pass att den inte flabbar i sällskap med havsmat.
Till det efterrättsbuffén Barisél Moscato d'Asti. Ett lysande val för att pigga upp inför Prof. LV:s beramade nyårstal där Tegnér, von Heidenstam och Bruno K Öijer passerade revy ett inferno av scharader. Inget öga torrt inga läppar raka. Endast de semantiskt ointresserade hade något övrigt att önska. "Finanssmälta" blev ordet för kvällen.
Så när tolvslaget infann sig i mullret från fyrverkeritårtor och blindgångna raketramper kom så Palmer Rosé till gåslevern. En förträfflig kombination, som bara stördes av det sviktande GSM-nätet och en del svävande sms.