En gång för många år sedan besökte jag detta halvstatliga vinkooperativ som ligger i den södra delen av det sk. Banatet vid den serbiska staden Vrsac, strax nordöst om Belgrad vid den rumänska gränsen. Både produktion och sortiment var då mediokert. Det mesta smakade räv och luktade sur trasa. När jag häromdagen tog upp detta lite diskret med min serbiska kollega påstod han bestämt att saker och ting ändrats till det bättre.

Sagt och gjort, snart stod två flaskor på mitt bord för analys. Om man börjar med layouten har ju en del faktiskt hänt, borta är den plottriga snirkliga etiketten och glaset i den bordeauxinspirerade flaskan är tyngre och mindre repigt. M.a.o. en rejäl ansiktslyftning med följd att Muscat Otonel och Pinot Bianco tagit pris i Novi Sads vinfestival 2005. Proffsigt! Vrsacki Vinogradi AD är uppe på "vinvägen" igen...



Handplockade druvor och högteknologisk jäsning har faktiskt satt sina spår. Vinet har volym och är ungt, lätt, fruktigt och kanske lite sött men ändå behagligt och för min del nostalgiskt. Muscaten känns bäst till oliverna och fetaostkuberna före måltiden medan pinoten nog tar sig igenom hela kycklingsalladen eller fiskpinnen. Naturligtvis hade det varit rättvisast att prova detta i autentisk miljö till färskost (Kajmak) och tomatsallad med riven fårost (Sopska salat).



I Titos Jugoslavien var Vojvodinaregionen autonom och de ungerska, rumänska, slovakiska och kroatiska minoriterna kunde styra någorlunda fritt i samförstånd. När Milosevic 1989 drog in friheten började det knaka i fogarna här och var, dock inte lika mycket som i andra delar av dettta sönderfallna rike. I dag lever bl.a. därför norra Serbien förhållandevis gott och industrin har återtagit sin kraft så pass att nu flera svenska företag gjort avsevärda investeringar, dock inte i vinproduktionen.



Men på Novi Sads gator och reparerade Donaubroar åker man nu Volvobuss. Vrlo Dobro!