I dag går serberna till valurnan för att förhoppningsvis välja en demokratiskt sinnad majoritetsregering. Liksom borgen Kalemegdan vid floderna Sava och Donaus samflöde står den nymoderna republiken Serbien åter vid ett vägskäl. Endera seglar man väster ut längs Sava mot EU-gemenskapen eller så muddrar man vidare på Donaus lerbotten och grunnar på de gamla myterna om prins Lazars fall på trastfälten i dagens FN-protektorat Kosovo.

I dagens Godmorgon Världen i P1 fick lyssnaren följa med till industristaden Kragujevac i det bördiga Sumadija, Serbiens kornbod. Där var det alltjämt missmodigt, grått och den vildvuxna arbetslösheten gjorde t.ex. arbetarna i Zastavaverken (tillverkare av kultbilen Yugo) deppiga, trots att utländska investerare faktiskt börjat höra av sig. 

Serbien är ett bördigt, produktionskraftigt och hyffsat industriellt utvecklat land som för sin kommersiella och politiska välgång behöver akut hjälp med modernisering och rekonstruktion. Förfallet efter Marskalk Titios bortgång för tjugosex år sedan är inte obetydligt. Inte bara de rostiga tunga fabrikerna måste putsas upp utan också jordbruket och inte minst de slumrande vinodlingarna i Sumadija och Vojvodina. De gamla kooperativen Rubin, Zupa och Vrsacki Vinogradski måste nog för sin överlevnad privatiseras och kanske bjudas ut till utländska intressen typ Henkel, Drouhin och Rothschild, som skedde i Ungern och Rumänien under 90-talet.

Ja, för den som får tag i en flaska ljusrött fruktigt vin från Rubin med en etikett visandes en tecknad bild av Kung Aleksandar har nog väldigt svårt att hitta några smickrande adjektiv. Den stumma Prokupac druvan är nämligen lika obegriplig och slö som den serbiska valmanskåren. Här behövs mycket lockande och pockande, åtminstone om man vill krama ur en droppe som får bägaren att rinna över... Molim!