M.m.

Med mänsklig, moderat minister möter jag mitt Belgrad, igen. Mycket sig likt. Annat moderinserat.

Med mössa marscherar jag från Milosagatan till Medeltida borgen. Minnen av Miloseviceran mobiliseras momentant.

Mästrande mindre makthavare meddelar missnöje med medioker EU-politik. Machoistiska män manglar modig minister. Men, middag med media och medvetna medborgare blev mer modererad och mysig.

Med mindre maklig marschfart möter jag Metohija. Mest makaber medelslöshet, men också medvetenhet om maktposition i momentumet.

Man misströstar, mycket!

---------

Även denna vecka fick ett slut. Att resa är nyttigt men påfrestande. Trots femton års resande på Balkan blir varje nedslag en ny unik upplevelse.

Årstiden präglar intrycken. Dimman, spöregnet, leran och koleldningsoset skapar en säregen inramning medan den hårda språkdräkten, larmet, blinkande kitschig neon och Belgrads gråa arkitektur etablerar den omtalade Balkankänslan. Lika "wild" som Goran Bregovic zigenarpop eller Kusturicas härliga filmer tar Balkan dig i sin varma famn. 

Jag står länge och betraktar fönstet från vilket den dynamiske premiärministern Djindjic skjuts till döds. Vakterna utanför regeringspalatsen pekar på fasadkamerorna som av någon anledning var avslagna just den dagen för fem år sedan. Jag passerar det fräcka hotellet där Charlotte firade fiaskot i melodifestivalen. Och åker förbi det hus vi bodde i för tio år sedan. Det är nu ännu mindre i förhållande till oligarkernas palats och Mladic övergivna villa.   

Efter en vansinnig blåsljusfärd genom Serbien och de öde bergspassen mot Kosovo inträder den albanska vulgariteten. Det respiratoriskt uppehållna samhället bjuder på kontraster där krokiga ägghuvade män vandrar sida vid sida med mondäna lädermachos och piffiga bimbos. Tunga stulna SUV:ar prejar små rostiga golfar i en stillastående symfoni av tutor och sirener. Leran stänker ur de stora potthålen i vägbanan medan Skanderbeg och Moder Teresa blickar stumt ut från sin utpost.

Vår karavan spränger sig blinkande fram med krossade backspeglar och repor i lacken som en billig biljett till den flygplats som tar oss ur den grymma verkligheten.

När Austrian Airlines flygbuss lyfter mot Wien andas man ut. På Schwechart flygplatsen köper jag traditionsenligt en Grüner Veltliner,
Schloss Gobelsburger - Lössterrasen. Ett friskt, fruktigt vin med stringens, finess och smidig kropp. Jag sippar utmattad och hinner precis känna den syrliga grapefruktsmaken innan ridån dras för...      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback