Sista kulan...

Efter mellanlandning i Wien är jag åter på väg mot den bosniska huvudstaden. Sarajevo möter för ovanlighetens skull med gyllengul höstsol. Jag läser just innan landningen vid Igmanbergets fot ut Fausta Marianovic bok; "Sista kulan sparar jag åt grannen". Denna autentiska och stundtals mycket gripande skildring ger en relief till det trauma som alltfort håller det efterkrigstida Bosnien i förlamande grepp. Fernissan är tunn och ute i byarna sägs man räkna man patroner, igen.

Precis som i Marianovic utmärkta familjedrama är alltjämt klyftan mellan serb, kroat och bosniak stor. Man tar väl hand om varje liten möjlighet till konflikt. Och liksom i
Faustas tragiska berättelse finner man få bosnier som vill se framåt och tänka sig en framtid i etnisk och politisk sämja. Gamla oförrätter glöms aldrig utan väcks snabbt till liv även vid såna tillfällen där några försöker uppnå samförstånd.

Den urgamla trätan får alltså ständigt nya, i bland också bisarra, dimensioner. Såren har inte läkt och det internationella plåstret börjar nu torka efter mer än ett decenium av rehabilitering. Besvären är kroniska. Detta faktum får en att tänka på amputation. Serberna i norr pratar idogt om delning och självständighet. Och kroaterna vill nu också ha sitt. Något man enkelt kan förstå när man följer familjen Marianovic flykt från Posavinaslättens Brcko och Doboj. Här uppe vid Savaflodens södra strand ser man nästan med blotta ögat Kroatiens väg mot EU-medlemskap och en ljus framtid. Dit är Bosniens väg ack så lång och slingrig.

Min namne det tyska sändebudet jämför den bosniska politiska miljön med den serbiska diton och säger med sedvanligt hög stämma; "i Belgrad har vi onda och goda, alltså svart och vitt. I Bosnien finns det många olika gråskalor varför det egentligen är omöjligt att bedöma vem som verkligen är vår man". För några kvinnor vid makten finns det inte alls. Dessa fenomen behandlas utförligt och skickligt i Marianovic bok, som ger läsaren en kuslig insikt hur en blandetnisk familj kan utsättas för spänningar av maktpolitiker med nationalistiska ambitioner där kriget som vägen till framgång inte väljs bort. Och fortfarande lagförs folkmördare i den lokala krigstribunalen strax utanför Sarajevo. 

Jag går med raska steg över den bro som Gavrilo Princip kan ha tagit efter skotten mot den österrikiske tronarvingen Frans Ferdinand. Väl inne i den gamla staden slås jag återigen av hur islamiserat Sarajevo blivit sedan krigsslutet. Moskén lyser varmt inbjudande (dock endast för män) i den annars kyliga kvällen och intill torgför den iranske matthandlaren praktfulla konsthantverk. Orientaliskt. Mitt unika resesällskap som är i staden för första gången förirrar sig i Basarkvarteren och innan kollegan lokaliseras igen har hon shoppat på sig turkiska kuddfodral och nästan en värmande grön hijab

När sen törsten smyger sig på börjar jakten på en såndär bar som Fausta hade innan hon flydde till Umeå. Men för att tillfredställa också detta behov måste man bege sig till de habsburgska stadsdelarna. Här finner man lätt en kosmopolitisk miljö och inte minst en frisk - nästan kall - malttypisk larger, nämligen Sarajevsko pivo. Balkans bästa öl utan tvekan. Zivili!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback