Tänka sig att min gode kollega polismästaren kommer springande med en skrynklig flasketikett och bubblar av superlavtiver över en märkvärdig dryckesjom, Philipponnat, Cuvée Clos Goisses 1992.

Han hade varit hemma i Stockholm över helgen och invigt jaccuzzi i den nya Stocksundsvillan. Jag råkar ju veta att konstapeln har dyr smak, för när jag i höstas körde runt i Epernay trakten hade jag en beställning att utföra. Oturen stod mig bi och endast det lilla huset Gentilhomme i Grand crubyn Ay öppnade motvilligt sina dörrar. Idogt knackande på Philipponnats dörr slutade tyvärr med en bestämd åthutning om att förbeställa varje besök. Biensure!



Likt den store Churchill har också min kollega en pragmatisk inställning - "My taste is simple, I am satisfied easily with the best" - och gillar det tvådruviga vinet framställt på Pinot Noir och Chardonnay. Ja, för 87.50 Euro (1855.com) får du en sublim matig årgångschampagne som du helst sörplar i dig till gåslever och tryffel. Enligt utsago har denna lätt bubblande bryggd batongstyrka, finess och arom nog att brotta ned en riktig köttbit!? Den eleganta bornyren ger enligt ordningsmaktens konnässör dig en fatig och spritsig eftersmak.



Själv kan jag emellertid inte undvika det faktum att den franska vinproducenten och republiken Kroatien har en mycket snarlik vapensköld. Den under andra världskriget tyskvänliga Pavelicregimens schackrutiga "sahovnica" förenar? Någon hävdar dock att rutmönstrets ordning ändrats i den moderna nykroatiska varianten. Jag återkommer till detta lilla dilemma när Vino Dingac står på tur. Bog!