dekanterat

Under 2009 har vårt folk fortsatt att missbruka modeordet; "absolut" i stället för det enkla "ja eller ja tack". Nu måste det vara slut med käckt stureplanslingo!



Detta konstaterade den konstnärlige professorn i sitt nyårstal som främst fokuserade på borgligheten illustrerat i familjen Strauss musikaliska förvecklingar. Vi njöt en kavalkad av filmaticerade kompositioner och lärde oss mycket mer om dåtidens valser och polkor samtidgt som framförallt Johann seniors fasoner visavi sina inte obegåvade söner. Och inte minst om hur 1800-talets klassiska stil blev ett genombrottet för borglighetens kulturella utveckling, där till och med lillebror Eduard Strauss som diplomat lyckades skapa ljuv musik.

Innan denna omfattande musikbetraktelse avnjöts en stor festmåltid i Brunnby församlingshem. Hummer och musselsoppan spolades ned med blommig och stadig Taittinger Millesimé 2002, piggvaren och hjorten ackompanjerades av 2005 Morey-Saint-Denis och Clos des Ormes 1:er Cru och till osten en 2005 Riesling Auslese - Horst Löwenstein.

Bourgognen var nog lite ung men ändå vuxen uppgiften och skänkte oss alla bybor stram finfruktighet. Doktorn övervägde länge att slänga in den dyrare Drouhins 1995 Pommard-Epenots men tur var väl det då Georges Ligniers et Fils finlemmade omogna pinottolkning spred en doft av både borglighet och wienertoner. Dock inte alldeles prisvärd, ens en nyårsafton - tyvärr. Möjligen borde temperaturen ha sänkts en liten aning före inmundigandet. 



Och till tolvslaget och decennieskiftet Taittinger Nocturne - en nästan halvsöt variant (18 gr restsocker). Alltså, en riktigt brödig och nötig pärla till gåslevern och det fantastisk sprakande fyrverkeriet med höjd. Tack Danko!

Triologin är nu läst och första rullen beskådad. I vanlig ordningen kan inte filmduken ta hand om alla aspekter, varken spänning eller erotik. Våldsamt värre blev det i DVDn om "män som hatar kvinnor".

Och på onsdag rullar det på igen med galapremiär av bioversionen av del 2; "flickan som lekte med elden"..



Kändisar inkl Lisbeth och Kalle B minglandes med bubbel och fingermat blir flådigt. Eller blir det kaffe och mackor istället? Jag avvaktar och låter kulturproffsen döma i målet - känsligt att pyssla med en riksklenod. Klart är att SL kunde en hel del om våra säkerhetstjänsters metoder, imponerande!  

Såta Brommavänner med tränade smaklökar får massage med Taittingers Le Foiles de La Marquetterie. Brödigt och lite tamt kan man tycka till spisbrödet med Firrens matiga skagenröra. En Käppala klassiker som kräver en mer utmanande skumpa att brottas med. Fondbergs sortiment tyxssakna tyngre artilleri för den tillvande bubblaren.



Till Gösen blev det Chablis med mycket shiffer och sting; 2007 J. Moreau & Fils, La Croix St Joseph. Guldgrön färg med typisk Chardonnay bouquet och subtilt elegant i varje sipp. Balanserad syra med strama mineraler. Ett fynd, även för den kräsne frankofilen.

Släktmåltid i villaförorten förgylld av okänd bubblare. Launois Pére & Fils Grand Cru är en Blanc de Blancs som är lite överrostad och brödigt i överkant. Även rik blommighet med inslag av julhyasint därtill letar sig grape, choklad, apelsin och äpple fram när syresättningen ökar. Alltså, ett omfångsrikt vin som är gyllengult och lent som sammet.

         

Champagnen härstammar förvisso från legendariska Le Mesnil sur Oger där chardonnaydruvan trivs bra kalkstenssluttningarna men den friskhet som oftast kommer med en BdB finns där inte riktigt och jag börjar fundera på korken. En nymodighet. Korken är nämligen uppluggad i botten och tillförd en slags gummibussning. Antagligen som förtätning vilken ger en säregen öppningssmäll; plåpp snarare än smack.   

Taittingers "Prélude" Grands Crus är inledningen på en lyckad måltid, åtminstone om du vill åstadkomma festkänsla. Diskret men ändå påträngande med sin pigga och kittlande spänst förförs du av Taittingers fifty-fifty (Pinot Noir/Chardonnay) från det övre vardagssortiment. Mineralernas frasighet, den lite feta konsistensen och den ljusa lystern i glaset etablerar lyxighet.  



Från Fondbergs har jag detta smakprov; ett stramt och vältoastat fruktigt vin som inte tappar sin spänstiga och trimmade lekamen innan flaskan är tom och helgtystnadens mystik fortsätter att härska. Taittingers förtjänst förefaller vara dess prestigefyllda och väl exploaterade trade mark med tentackler till Kalifornien (check it out!). Men där finns trots allt en geniun känsla, den man får ute hos odlarna. 

Vill du njuta Taittinger i Stockholmsvimlet besöker du profilkrogarna Victoria, Undici eller min favorit Aubergine. 

Fiskare Mellanders skaldjursbakelse med Jacquart Mosaique Brut är njutning i balans. Champagnen är fet, oljig, brödig och vackert guldgul. Bittermandeln finns där också men är inte påträngande, alls. Även äppligheten är doserad.



Schysst matskumpa, lyx och avkoppling i en och samma förpackning. Det Jazzucivirvlande helt dousagefria (restsockerlösa) vinet är iskallt, torrt och nästan gratis (209 sek!). Ett fynd och säkert en nyårschampagne för den som inser att denna dryck aldrig ska drickas med måttfullhet.  

Efter en full dag i julstökets iver, helas jag i utmattningens utförsbacke. Ljusstakarna glimmar och flimmrar... 

Strax efter sju i går kväll höjde HMK sitt gyllene glas och kören stämde upp i skön sång. "Ur svenska hjärtans djup..." är förstås främst en hyllning till majestätet och Alfred Nobel men också en hyllning till det glimmrande snustorra bubblet i Orreforsglaset.



Också i år bjuder man på Jacquart Brut Mosaique Millésimé 2002. Ett bra val om än lite konservativt för denna sagolika kärleksnatt. Men säkert ett tryggt val för nyårsnatten vid Skälderviken, där också min läromästare Britt håller till när Parismiljön blir för het. André Jacquart framställer läcker sk. blanc de blanc champagne, dvs enbart chardonnaybaserad druvmust som ger ett stramt och slankt vin med en torrhet som imponerar. 

Medan klädda snillen spekulerade och pockulerade firande fredspristagaren Martti Ahtisaari i Oslo med söta kungligheter. Ahtisaaris mäklande i Namibia, Indonesien och Kosovo gav denna utmärkelse. Martti fick stopp på ärkeserben Slobodan våren 1999 och fullföljde för två år sedan med att ge den fd sydserbiska provinsen Kosova en status följt av någon slags självständighet. Allt under parollen, "fred är en fråga om vilja..." En devis som f.ö. gäller i flera avseende, även i vardagen på departementet.

Jag minns en liten exklusiv lunchtillställning på Jägarmässen i ett kulet och snöigt Helsingfors, där Martti talade om Balkanpotentialen. En vision som var allomfattande och värt en massa möda att förverkliga. Sippandes på sitt favoritvin, Chianti Classico Riserva från Antinori predikade Ahtisaari om tålamod och långsiktighet när det gällde att försona folken i denna blodsbesudlade region. Ett projekt som var oundgängligt om man någon bestående fred skulle kunna komma till stånd. Sida upp och sida ned i varje kosovansk, serbisk och bosnisk lärobok måste neutralt förklara vad som hände och varför sämja och försoning är bättre än konflikt.

Pickos goa gubbar firar med bouillabaisse och Åke vid dragspelet. Firren är en pigg treåring. Med i påsen hem åker Slätvar, forell- och Kalixrom med tillhörande blinis.
 
Till detta några varuprover från Monopolet, på jakt efter en schysst nyårschampagne;

Bintang Pilsner är ett slätstruket öl från Indonesien som bleknar inför sina holländska förebilder. Inledningsvis potent maltighet slaknar snabbt och kvar blir bara stum grumlig beska. Läser varningstexten på buteljens baksida och inser att detta inte är något för det motsatta könet, åtminstone inte de under omständigheter.

Alexandre Bonnet Champagne är prisvärd även på halvflaska (125.00 sek) men lyfter aldrig riktigt från det öppna glaset i liten B-kupa. Allt finns egentligen där, men brödigheten är skorpig och bornyren alltför tam. Till vardags OK men inte till nyårshummern, tyvärr. Duger dock i jacuzzin om sällskapet är rätt...



2006 Chablis Premier Cru Chantrerie från Laroche innebär fortfarande ljuv sång och krittorr metallisk spänst. Precis som det ska vara när den steniga kimmeridgejordmånen gjort sitt jobb med den i och för sig lättflörtade Chadonnaydruvan.

Först en lite tam malolaktiskt jäst champagne; Lanson Black Label Brut, därefter en oljigt, gyllengul aprikosstinn Clos Rebberg Pinot Gris 2003 från Marc Kreydenweiss fina gård i Andlau. Varifrån SB bra tar in den generiska Rieslingen, tyvärr trots att agenten Tryffelsvinet har hela sortimentet tillhands ute i Bromma.

Bubblet var naturligtvis modernt och sådär strömlinjeformat som sig bör när det handlar 50% Pinot Noir varvat med lika delar Chardonnay och Petit Menuier. Lanson har gamla traditioner - sedan 1760 - och gör ofantliga mängder mingelchampagne som mest passar till aperitif.

Att sippa på en mogen Kreydenweiss är alltid till belåtenhet. Hög viskositet, god balans som etablerar en skarp och lång eftersmak. Jag slås varje gång av PG:ns feta, smöriga arom som ger en ogenerad lyxighet. Precis perfekt till den kapristekta rödtungan med tärnade rödbetor på toppen. MK:s viner gör alltid intryck, vilket man kan läsa mer om under rubriken "Alsace" nedan.  

1998 Castellane Cuveé Commodore. En bulligt rund flaska med mycket sofistikerat innehåll om än med en lite däst bornyr. Ungnsrostade parmaskinkflarn och en sprakande brasa i mycket goda gubbars sällskap förstärkte förstås den välrostade brödigheten i varje sipp. Att dricka årgångschampagne på detta vis är ju typiskt Julinskt och klart minnesvärt. Van värd med känska för förplägnad gjorde inte heller saken sämre.

Otvetydigt torr men ändå behagligt söt. Så kan man beskriva mycket i denna värld. Också Marcel Cabeliers Crémant du Jura juriskt förföriska vin från bergtrakterna mellan Frankrike och Schweiz med sin säregna jordart av blygrått skiffer.

Bubbelvin ska ju faktiskt komma från Frankrike, åtminstone om det ska hålla i salongen, badrummet och till födelsedagsfirandet. Som allt annat är mousserandevin en vetenskap. Jämför man Crémant med Champagne känner man direkt den förras lugn och något kontrollerade ivrighet. Såpass att den med fördel kan paras med Juraregionens ostmästare, Comtén. Salut!

Ännu ett skrivavbrott, denna gång pga av "tjänsteresa". Slutet av förra veckan tillbringades i Champagne för inköp, återbesök och nybesök.

      

Med Reims som utgångspunkt besökte jag dag ett grandcrubyarna i Montagne de Reims: Mailly där både kooperativt med samma namn och småbonden Christian Müller följt av Verzenay där Jessica Thierry tyvärr inte är hemma. Ay passeras i all hast eftersom höstens lyckade inköp hos Michel Gentilhomme ännu består.

Nyårsskumpa

I samband med nobelfestligheterna sörplade man tydligen i sig Pommery Grand Cru från 1996. Det är nog kanske ingen dum idé för nyårskvällen, dock inte natten! Jovisst, när HMK bjuder kostar det, men då smakar det också lite extra mumsigt.

Årgångschampagne är en raritet och delar generöst med sig av det aktuella årets smaker, väderbeständigheter och inte minst husets spetskompetens, dvs den sk. terroiren. Ja, för här kräver de franska vinlagarna lite extra; endast druvor från årets skörd, bestämd fördelning mellan de tre godkända druvorna (Pinot Noir, Pinot Menuier och Chardonnay) och lite längre lagringstid m.m. Sen, behöver det nödvändigtvis inte smaka så mycket mer eller bättre. Dock, när min gode vän "champisgängaren" bjöd på en sån där kungaskål - ja för champagne blir man bjuden på - kittlade det faktiskt dödsskönt i kistan. Bornyren var yppig och ivrig, såpass att smaken av rostad formfranska, citron marmelad och femöreskola svepte in gommen i en exklusiv hinna.

Nåja, uppriktigt sagt är det varken värt kostnaden eller besväret om behovet begränsas till nyårsnatten när annat smått och gått redan sipprat ned och smaklökar och näsborrar slappnat av betänkligt. Sånt där nattskvitter - same procedure as last year, James! - kan man faktiskt klara av med något mindre skrytsamt märke, tex. den robusta och pålitliga vardagschampagnen, Piper Hendsieck (nr.7332, 242 sek).

Men, tänker du som jag, dvs vill du starta sent och köra skumpa hela kvällen är det ju inte fel att bjuda på något lite mer pretentiöst, typ Bollinger, Brut (nr.7418, 339 sek). Annars är ju Champagne en året runt dryck som bäst gör sig som en stilfull, väluppfostrad och anspråkslös aptitretare. För har man redan förtjänat sitt rykte som vinvärldens kejsare behöver man inte ständigt imponera. Därför tycker åtminstone ego att respekten kräver vis omtanke även när nyåret står för dörren...

Som sagt, skumpan ska vara torr och gratis. Skaall!