Modernt, internationellt, väldigt italienskt men inget bosniskt vin. Jag dricker en smygoxiderad lätt gulaktig Pino Grigio till den panerstekta fisken och kan egentligen bara känna det balkanska i den höga servicegraden baserad på ett rikligt antal manliga servitörer. Prisläget förstås, nominellt som hemmavid men den konvertibla bosniska marken går två på en Euro!



Rustikt, autentiskt ackompanjerat med orkester musik och en bedövande utsikt över Sarajevos belysta Moskéer och minareter. Här blev det minsann vino Blatina från Hercegovina. Ett tungt, blodrött och sparsamt lagrat vin från Medjugorje som uppenbarade sig även dagen efter Osmans glada gästabud... Zivili!