Strax efter sju i går kväll höjde HMK sitt gyllene glas och kören stämde upp i skön sång. "Ur svenska hjärtans djup..." är förstås främst en hyllning till majestätet och Alfred Nobel men också en hyllning till det glimmrande snustorra bubblet i Orreforsglaset.



Också i år bjuder man på Jacquart Brut Mosaique Millésimé 2002. Ett bra val om än lite konservativt för denna sagolika kärleksnatt. Men säkert ett tryggt val för nyårsnatten vid Skälderviken, där också min läromästare Britt håller till när Parismiljön blir för het. André Jacquart framställer läcker sk. blanc de blanc champagne, dvs enbart chardonnaybaserad druvmust som ger ett stramt och slankt vin med en torrhet som imponerar. 

Medan klädda snillen spekulerade och pockulerade firande fredspristagaren Martti Ahtisaari i Oslo med söta kungligheter. Ahtisaaris mäklande i Namibia, Indonesien och Kosovo gav denna utmärkelse. Martti fick stopp på ärkeserben Slobodan våren 1999 och fullföljde för två år sedan med att ge den fd sydserbiska provinsen Kosova en status följt av någon slags självständighet. Allt under parollen, "fred är en fråga om vilja..." En devis som f.ö. gäller i flera avseende, även i vardagen på departementet.

Jag minns en liten exklusiv lunchtillställning på Jägarmässen i ett kulet och snöigt Helsingfors, där Martti talade om Balkanpotentialen. En vision som var allomfattande och värt en massa möda att förverkliga. Sippandes på sitt favoritvin, Chianti Classico Riserva från Antinori predikade Ahtisaari om tålamod och långsiktighet när det gällde att försona folken i denna blodsbesudlade region. Ett projekt som var oundgängligt om man någon bestående fred skulle kunna komma till stånd. Sida upp och sida ned i varje kosovansk, serbisk och bosnisk lärobok måste neutralt förklara vad som hände och varför sämja och försoning är bättre än konflikt.