Att sitta på Hard Rock Café med ogenerad utblick mot det väldigt resliga - numera kitschit upplysta - polska Kulturpalatset är en nästan overklig kontrast. Med ett stop äkta Zwiec i handen passar jag på att fira 45-årsdagens sista timma. Chica kosmopoliter i polsk förpackning kilar förbi i baren, där annars en och annan Scorupcokopia också förgyller i nattmörkret.

Det polska riksölet är starkt , sött, bronsigt och robust. Och vore det inte för den konstant jonglerande bartendern hade det nog känts lite omodernt. Dock bättre än utmanaren Brok, som numera finns på Bolaget.

Warszawa har sedan mitt senaste nedslag för tio år sedan satsat hård på just kontraster; Manhattanliknande skyskrapor i glas skjuter upp bland de gamla och ännu luggslitna betongbyggnaderna.

Uppdraget var annars vängruppsmöte med renlärda unionister. Mötet gästades av ivriga representater ansökarländerna. Vältaliga kroatiskor och en turkiska i bästa förpackning säljer ett nästan förföriskt budskap om färdighet. Och även denna gång talades det ivrigt om vad Sarko har för julklapp på lut för askultanterna. Repstege eller lian? Eller en nåldyna?