dekanterat

Det blev inte champis men väl en Sangiovese från Sienatrakten. 2000 Poggio Il Castellare Brunello di Montalcino (19.90 Euro, Cora) var lite blek till en början men med ökande tempratur fann den sig tillslut. Typisk brunellokänsla med chokladtoner och mogna bär med viss läderdoft gav en finfin inramning till de gigantiska pastaknytena. I ärlighetens namn måste jag säga att 99:orna var mycket starkare och klart mer övertygande.

Tyvärr finns inte denna prisvärda lyxchianti på Bolaget så för den som vill uppleva något i den vägen får det bli Col d'Orcias Brunello di Montalcino (nr. 12357, 252.00 sek). En fatig, örtig och lite sluten tuffing som ger dig lakrits och plommon varvat med solmogna körsbär. Väl värd sitt pris och kan du hitta en 99:a är lyckan gjord.

Tvekar du inför den ambitiösa prislappen finns alltid lillebror, Col d'Orcia Rosso di Montalcino att tillgå (nr. 83454, 158.00 sek). Också en pärla i det övre Toscanasegmentet.

Samtliga gör sig väl till kryddad pasta, minst 1,5 år lagrad parmasan och till allehanda kötträtter förstås. Varför inte även en liten bit mogen Tallegio eller yngre Pecorino Romana som avrundning. Koka gärna ned lite balsamvinäger att doppa ostbitarna i. Prego!

I går meddelades det från Munskänkarna att jag trots missmod och molokenhet faktiskt lyckats klara av 2-betygsprovet både praktiskt och teoretiskt. Det ska firas med putsning av silverkoppen och ett glas bubbel.

Jag måste ju oxå fundera på om 3-betyget kunde vara något för mig i framtiden. Har ännu inte närmat mig Stockholmssektionen eller ens hunnit sondera förutsättningarna på prestigefyllda Grappe.

Tyvärr innebär denna lyckliga tilldragelse att VECKANS BUTELJ försenas till i morgon dag. 

För cirkus 88 spänn fick jag en liten kartong med handtag som precis gick ned i en SB-påse. Konstigt nog var där ingen skruvkork så kapsylöppnaren fick plockas fram för att locka ut detta övermaltiga lageröl. Samuel Adams Boston Lager (nr. 1546, 13.60 sek) är ett sällskapligt alternativ för de som tröttnat på torr pilsner eller har svårt att hitta en riktig Hausbier.

Den politiske köpmannen och presidentkusinen Samuel Adams med faiblesse för tepartyn kallas annars "den amerikanska revolutionens fader". Trots att han hängde av britterna tycks han inte ha ett oberoende från engelsk öltradition, enär detta lageröl mest liknar en Stout eller en Ale.

Den rödbruna färgtonen, sötman och skumranden ger dig en ganska anglofil upplevelse som nog bäst njuts som mycket välkyld slängpivo innan måltiden eller i anslutning till ett festligare sportevenemang. Drick direkt ur flaskan och hå en chillinöt i beredskap, cheers!

2002 Chapoutier "Dechants" St. Joseph blandar blå Syrah med grön Marsanne och Rousanne och resultatet blir ett murrigt ganska strävt och karaktärsstarkt vin, dock med en något syltig konsistens. Norra Rhonedalens två giganter Guigal och Chapoutier krigar om prestigen och jag har faktiskt svårt att bestämma mig för vem som vinner. Den senare är biodynamiker. Kanske borde ge en extra poäng?

Nåja, till helgen blir det provsmakning och om du inte har något sådant i din källare vill jag i SB:s begränsade sortiment vad gäller prisvärda St Joseph rekommendera: 2002 Les Serines från Cuilleron (nr. 98784, 277.00 sek).

Vad har hallon och grape gemensamt? Småsött och surt i kombination, förstås! Blotta förnimmelsen avskräcker ju den slappaste smaklöken...

Loka Brunn i Bergslagen erbjuder ett rent källvatten som rent ut sagt smakar "för j..."! Hallon går säkert att hitta i Värmlandsskogarna men exotiska frukter lär inte ens finnas att få livsmedelsaffären. Har ni sett Evian med hjortonsmak eller yogurt med lingonstänk?

Naturligtvis inte, för vissa saker bärs fram av sitt ursprung och särart. Valfriheten måste finnas där säger säkert någon men det måste ju åtminstone finnas ett rimligt sammanhang. 

Fenomenet att ge traditionella svenska urprodukter allehanda bismaker och en prägel av exotism är slående för en vilsen hemvändare. Att tex köpa en tetra hederlig filmjölk är så snårigt att man ger upp (folk undrar varför man står och läser på paketen...!) och fastnar för Onakafil med japansk te- och honungssmak! Vad har hänt och varför ser man inte detta fenomen annorstädes?

Ett av de sista inköpen i Bryssel gjordes på eleganta De Coninck där en debatt om spardugligheten Chardonnay vs Sauvignon Blanc blev en utmaning. Den förra är enligt föreståndaren bättre och klarar upp till fem år utan påtagliga förändringar. Därför blev det några flaskor av Drouhins välsignade Domaine de Vaudon 2005 (17.50 Euro) som plockats, pressats och gäst med mycken omsorg.

Fem månader på ekfat hade faktiskt redan resulterat i viss elegans om än inte bestående och traditionell mineralton. Dock gräsighet med metalliska inslag. Lättheten och fräschören fanns där men eftersmaken var utomordentligt flyktig och aromen ännu ung och kristlig. Torskfile med dragonsås och färska räkor passade utmärkt.